“Såg du något av de dramatiska klimatförändringarna under ditt år på Grönland?” undrar folk någon enstaka gång.
Inte så ofta som jag hade förväntat mig i denna den globala stekhettans tid. Jag sov inget inatt. Inte heller så bra under min tid i Warszawa förra veckan. För varmt. Både ute och inne. Men på samma sätt som på Grönland, så är det ingen som pratar om klimatförändringarna som någon sorts prioritet när jag möter folk. Både här och där. På Grönland var ju alla anse om att det blivit varmare ute. Att nya stormvindar från öst försvårat fiske både under vintern och den korta sommaren. Det var alla överens om. Många, i synnerhet yngre, tyckte det var bra att det blev varmare ute. Få gillar att frysa. Att leva i en frysbox. Men orsaken till upphettningen, det refererade nästan alla till vad de sett och hört på nyheterna. Att det var en klimatkris på gång. Men att det var inget de pratade om sinsemellan. Folk hade fullt upp med att överleva vardagen.
Jag funderar mycket på det här med den globala hettan. Jag är som de flesta. Jag gör så gott jag kan att ta ett sorts eget ansvar. Jag sopsorterar, äter inte kött eller mjölkprodukter . Om jag kan undvika det. På Grönland var det svårt. Jag försöker att undvika att ta bilen i onödan. Även om jag erkänner att efter att ha varit utan bil i snart 12 år, så har det gett mig mer tid och ett bättre liv. Bilen gör att jag kan åka ut i skogen mycket mer med tjejerna. Jag flyger mycket, det krävs av för att jag skall kunna försörja mig och familjen. Och jag hoppas att tekniken fungerar snabbt där, att hitta en lösning. För flyget gör också världen mindre, bättre och mer upplyst. Jag beundrar Greta Thunberg och tycker hon är ett viktigt och fantastiskt fenomen. Och håller med henne, något måste göras nu. Trots att det finns en liten poäng i vad Christopher Caldwell skrev i NY Times. Diskussion måste tas.
Huvudproblemet som jag ser det är att folk inte orkar tänka på det och hoppas det löser sig av sig självt. Säkert ett problem med tanke på starka konservativa krafter. Med det menar jag politiska ledare som Trump, Bolsanaro, Boris Johnson med flera. De är ett symptom på att undvika problemet. Tyvärr tycker jag att världen blir alltmer splittrad och fientlig. Två läger. För och emot.
Mitt förtroende för vetenskapen är starkt. Jag köper deras bild av vad som händer. Det ser oroande ut. Och jag känner att jag måste göra mer än jag gör. För mina barn och barnbarns skull. Det går inte att skylla allt på utsläppsindustrin som är ett huvudproblem. Jag tror att genom att göra något själv, så blir jag en del av lösningen som jag hoppas blir positiv. Jag måste fundera lite. En sak i taget. En dag i taget. Hur skall jag hinna med?
Jag rekommenderar att se den dokumentär från BBC med den David Attenborough som nu finns på SVTPlay. Som vanligt dramatiskt, skrämmande och alarmerande. Men viktigt och rätt. Men jag tänker att det måste gå att göra en mer jordnära dokumentär för att få vanligt folk att inse vad som händer. Utan att skrämma dem för mycket.
För er som inte orkar läsa böcker eller se dokumentärer om ämnet, så kan jag rekommendera att läsa Björn Wiman in DN . Hans bok Sent På Jorden är lysande. En annan favorit är George Monbiot på The Guardian. Korta bra texter.
