Explorer Mikael Strandberg

Det är inte sant!

Allt tar sin tid att riktigt fatta. Redan på sent 1980-talet var jag till viss del involverad i Greenpeace Sverige. Jag delade ut värvningsblad och försökte värva medlemmar åt dem på mina föreläsningar. Det kändes självklart. Tidigt 2000-tal så blev en av de rörelser jag drev i norr Naturens Bästa certifierad. För att bli certifierad så gick man först en kurs, jag tror på fyra dagar, och där lärde man sig massor. Jag var länge betalande medlem i Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen och Greenpeace. Så jag törs nog säga att jag känt på mig vart det bär hän. Dock var det här med mat ingenting annat än en underbar upplevelse, men det var som jag undvek att se det större sammanhanget. Jag jagade älg, bäver och fågel, jag fiskade gädda, röding, öring och abborre. Det var en del av mitt liv, jakten och fisket. Det var först när jag lätt överviktig hamnade med en amerikansk läkare och explorer från New Jersey, Ken Kamler, i Kazakstan, som jag allvarligt började fundera på det här med kost och allt runtomkring mat och hur det behovet ställer till för jorden ur klimatsynpunkt. Ken , närmare sjuttio år gammal hade varit vegetarian i över 25 år. Och han var mycket stark och frisk. För hans del, så åt vi åtminstone ett mål mat per dag som var rent vegetariskt. oftast en gigantiskt stor grönsallad. Och jag mådde alldeles utmärkt av detta. Inga sura uppstötningar, inget behov av att ta Novalucol. Klart man inser att någonting måste justeras. Andra saker gjorde sig påminda, bland annat de överlevare från Stalins straffläger som vi intervjuade, många av dem hade under många år levt på 600 gram bröd per dag. Här satt då jag, en lönnfet svensk. det kändes heller inte bra. När jag kom hem väntade en bok på mig från en mycket god vän, Dan Buettner, som bland annat skrivit några av de mest lästa av alla artiklar i National Geographic Magazine, om åldrandet och hans “forskning” hade gjort att vissa slutsatser hade dragits, bland annat spelade kosten in oerhört mycket. Så jag läste hans bok med stort intresse och kom fram till att det var dags för mig att ta nästa steg. Att sluta äta kött.

img_8477

“Det är inte sant!” ropade ingen i familjen.

Tvärtom min hustru var lika glad som jag över beslutet, för henne lika mycket av moraliska skäl, såsom djurens värde och hur vi handhar jordens resurser. Döttrarna är med på det mesta. Idag är det lyckligtvis så, i alla fall på dagis, att hälften av all mat som serveras, är vegetarisk. Vilket jag tycker är helt lysande! Nu tar det sin tid att justera tillvaron, men jag började direkt med hård diet för att bli av med övervikten och det var en klok idé. Samtidigt ökade jag träningen till 6 dagar i veckan. På sex veckor hade jag tappat 12 kg. Och jag mådde bättre än någonsin. Nu har det gått 13 månader sedan jag inledde mitt “nya” liv. Jag har sammanlagt tappat 18 kg, tränar 4 dagar i veckan, men går minst en mil per dag utöver detta, barnen 6-7 km. Att utesluta kött var oerhört enkelt, mest beroende på att jag känner mig så mycket piggare, snabbare, friskare och klarare i skallen. Fisk åt jag inledningsvis en gång i veckan, och är det jag äter på mina olika resor när inget annat finns, och kyckling har jag ätit en handfull gånger. Mjölk och youghurt noll. Enda problemet har varit ägg och ost. Ägg är nu nästan borta och ost…ja, det har varit där och hjälpt till när det är mycket att göra och god mat måste serveras snabbt. Men idag har jag hittat alternativ i en affär här i staden. En butik jag besökt tidigare (fortfarande extremt uselt serviceinriktade, på gränsen till otrevlig personal) och helt klart är att priserna är betydligt högre än på Netto! Men idag tog jag beslutet att jag ätit min sista ost under rådande förhållanden i Sverige, på jobb utomlands är saker och ting annorlunda, men kött, aldrig! Jag hittade både bra ost- och mjölkalternativ, Oatley I Kaffe och Veggi Filata. Sedan tidigare har jag konstaterat med barnen att oatley´s glass är på minst samma nivå som den vanliga mjölkglassen!

Ken nummer 2, Ivan överlevaren nummer tre, jag längst till höger, den smällfete.
Ken nummer 2, Ivan överlevaren nummer tre, jag längst till höger, den smällfete.

Det som gjorde att jag tog det här nya steget framåt var en bok av Malin Olofsson och Daniel Öhman från SR Ekot, Matens Pris. De har även gjort Guldspadevinnande radioreportage om detta, men i det här fallet var boken bättre, eftersom det är så mycket fakta man bör veta och mata in, som inte fastnar direkt i ett radioreportage. Egentligen är det inget nytt som kommer fram i boken, nämligen hur oerhörda mängder gifter och bekämpningsmedel som används för att få fram stor, vacker, snabb och billig mat som det sägs konsumenterna önskar. Brasilien och Holland är två lysande exempel som lyfts fram. Danmark och deras illaberyktade grisar och fläskfilé ett annat. (Jag har köpt massor av billig dansk fläskfilé i mina dagar…..smaklösa!) Men de svenska inköparna verkar generellt inte bry sig så mycket mer än i ord. Det är verkligen oroande läsning. Att behovet av kött ställer till problem med nedhuggna regnskogar och annan enorm resursanvändning för att se till att hamburgerkedjor och andra får kött, det visste jag ju, men detta med paprikan och sojan, det var skrämmande nyheter. Och i boken såg jag att det krävs mer resurser att tillverka ost än kött. Det räckte. Nog nu. Så läs den boken om du funderar på detta med jordens resurser, framtiden för dina barn och dig själv.

p1120372

Jag funderar vidare och undrar hur det ser ut i Sverige då, för jag vet ju att vi svenskar tror ju vi är bäst och duktigast. Så är det ju inte. Kan och vet allt, fördömer andra, glömmer oss själva. Så jag skall nog ta reda på lite mer hur det förhåller sig då. Ja, jag hittade den här boken genom att lyssna på och läsa Daniel Öhman och hans kamrat Bodins alldeles utmärkta bok Saudivapen, och såg då att denna bok Matens Pris fanns också, och jag tänkte då, att någon som har gjort ett sådant fenomenalt jobb med vapenhistorien och Saudi och framförallt påvisat baksidorna av den svenska duktigheten, ja, denne person måste ju ha skrivit en kanonbok om matindustrin. Helt rätt.

Mina vänner Rudolf Inuiten och Zarina Jakutskan skulle aldrig kunna tänka sig ett liv utan valkött respektive hästkött.
Mina vänner Rudolf Inuiten och Zarina Jakutskan skulle aldrig kunna tänka sig ett liv utan valkött respektive hästkött.

*Missa inte dokumentären på Netflix om hur Greenpeace startade, verkligen sevärd ur många perspektiv, How To Change The World.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.