Igår kom ett lång mejl från en förtvivlad ung man som planerat sin resa i ett år, cyklat iväg och, enligt honom, bara kommit en tiodel av vägen han önskat nå. Han ville cykla från England till Asien, men avslutat färden i Mellan Östern.
“Jag tröttnade på hela slitet! Jag hade velat cykla ett helt år! Vad gjorde jag för fel???”
Efter att ha cyklat 90 000 km under 7.5 år så förstår jag mycket väl vad han menar. Att cykla i tredje världen är den absolut tuffaste formen av Expedition. Det är så mycket svårare att ständigt bli utsatt för olika kulturskillnader, massor av människor, många fattiga och utsatta, och vara på väg under så lång tid. Min Afrika tur var mångfalt svårare änKolyma Expeditionen. Mycket svårare! Men, eftersom jag fått frågan många gånger, en av de vanligaste jag får i epostform, så är mitt svar följande:
“Du hade inte förberett dig nog mycket och tappat motivationen varför du ville göra detta från början!”
Vis av att ha läst massor av liknande mejl, så ser jag att alla dessa mer eller mindre lyckade färder har tre saker gemensamt. De har som sagt, först av allt, tappat motivationen. De har inte sovit eller vilat nog. Och lika viktigt, de har inte klarat av att föda sig själv med god mat under den svåraste etapperna.
Viktigast dock, är att när det har blivit mycket tufft, inte förstått varför de utsatt sig för allt slit, som de ser det. De har inte förstått varför utan så fort det blivit för krävande frågat sig själv:“Varför gör jag det här? Jag ser ingen mening i att utsätta mig för allt detta. Jag vill hem.”
Så basen för lyckosam Expedition är att veta varför man gör den!
Likaså är flertalet dåligt förberedda. De har helt enkelt inte tillbringat tillräckligt med tid i att sova ute i tält under svåra omständigheter och ej heller kunnat laga välnärande och smakrik mat under samma stunder. Det blir för jobbigt. Man känner sig trött, hungrig, lortig och obekväm. Det är så viktigt, dessa basegenskaper.
För vet man inte var man skall slå läger och hur man lagar marinerad älgfilé med klyftpotatis på ett spritkök i stormväder, då blir det jobbigt. Sömn, vila och bra mat är helt avgörande. På långa expeditioner. Minst ett halv år. Fram dit kan vem som helst lida, men därefter måste man veta vad man gör. Jag har sovit över 2500 nätter i tält, en hel del av dem innan en Expedition.
Så åk inte innan du vet hur och var man slår läger och hur man lagar gourmetmat på besninköket!
Men, ett stort MEN, viktigast är ändå att ge sig iväg och lära sig längs vägen! Mina råd, se dem som en liten hjälp, ingenting annat!
Vill Ni ha mer nyheter, följ hela cirkusen på Twitter!
Angående boken Chile till Alaska…sprang på den boken på Östermalms bibliotek. Slitet gamalt ex men lånade hem den.. Gav en stunds underhållande läsande.
Gillade det enkla och ärliga sättet att berätta, att kunna beskriva sina svagheter, frustration och ilska men också naturligtvis de många positiva upplevelserna.
Känner igen mig i delar av den beskrivningen, att ibland när man är ute på tuffare upptåg, så kan förbanna allt och undra varför man ska drabbas av alla
världens motgångar som det då kan kännas för studen, för att något senare komma till bättre insikt, och känna det fantastiska i att få möta nya miljöer, fantastisk
natur o trevliga människor..Resandet handlar mycket om att lära känna sig själv och en nyfikenhet för det som finns bakom nästa krök, vetgirighet och öppenhet för det annorlunda.
Vad vill jag nu säga med detta, ingenting egentligen,, bara jättekul att du så många år senare fortfarande sysslar med detta och delar med dig i bloggar etc.
Kollar regelbundet in dina sidor, mkt intressant läsningoch länkar där. Så tack för den roliga och inspirerande läsningen som väcker lusten till nya egna resor!
Keep on the good work, mate!
Vänliga hälsningar