“Behöver du verkligen hålla på så där?” , hojtade en gladlynt skåning när jag kom dragandes med mina däck nu på morgonen. Jag satsade på en 5-6 timmars tur, det blev 2½ mot tre.
Det var verkligen en filosofiskt fråga som hade präglat hela drag turen. Jag var inte långt borta från bilen, hade fått de vanliga kommentarerna från häpna med motionärer, typ, hur tunga är däcken, har bilen gått sönder eller uppmuntrande rop. Faktiskt mest uppmuntran. Jag antar att jag såg så trött ut, så att folk tänkte, den här stackarn lär vi hjälpa.
Tyvärr är Sibbarbs turen dominerad av torrt gräs, torr asfalt, ibland det mycket lättare gruset. Att dra de här två däcken känns som om jag drar en 80-100 kg lätt uppför hela tiden.
Varför ja….jag har ju ett mål. En Grönlandskorsning. Jag hoppas den händer nu. Jag har en partner. En duktig sådan. Meg Hines. https://meganhine.com/ och vi har en fantastisk sponsor, Kensington Tours. Men det är inte bara det. Viktigt dock att ha ett mål, hela tiden, så man inte slutar leva. Jag ringde upp min vän Fisken idag. Vi pratade om Toronto och att han sedan pandemin inte rört på sig så mycket. Sist jag såg honom, under pandemin var när tjejerna och jag cyklade förbi Fisken och Gunnel där vid Siljan. En underbar människa. verkligen underbar. Ja, bägge två. Han tyckte reslusten minskat nu när han var över 80. Det kanske är så. Men jag har bestämt mig för att köra på tills jag helt slutar röra mig. Jag lärde mig mycket under först den svåra hjärnskakning för två är sedan som hände på Grönlandsisen och så denna tid förra året när jag fick en stroke. Trots att jag var i fysisk toppform. Och det var inte Hannahs fel, trots att det var så här hon mötte mig när jag anlände till den här lilla byn i de franska Pyrenéerna. Nä det var stress och oro för att försöka vara så duktig på allt. Alltifrån som pappa till älskare.
Det fick mig att dra ned på nätet, lugna ned mig på alla nivåer, börja meditera, träna med sans och tillåta återhämtning så att jag fungerade i vardagslivet. Det känns som jag fått en viss ordning på det idag.
Så mitt svar till denne herre som undrade, var att jag nickade lugnt på skallen. Ja, jag behöver detta. Även om det var en sanslöst tung, slitsam tur. Och det enda som höll mig vid liv var att lyssna på Olof Lundhs fotbollspod. Jesper Blomqvist och Tommy Söderberg hann jag med.
Och jag frågade mig själv, orkar jag med att köra ett Vasalopp i 30-45 dagar i rad? Såsom det är om man korsar Grönland på “rätt” sätt, från hav till hav.
Jodå, än är det en bit kvar, grundträningen fin, nu gäller det bara att uppamma all motivation. Den som fanns där för bara två månader sedan.
