Jag har rest i snart fyrtio år och varit i 129 länder. Det kan låta som en merit när man skriver det så, men för mig är det intressanta vad alla de åren har gjort med min syn på världen.

En sak är jag ganska säker på efter allt resande: de allra flesta människor är klart övervägande goda.

Jag har varit beroende av främlingar under stora delar av mitt vuxna liv. Jag har kommit till platser där ingen känt mig och ibland där jag knappt kunnat göra mig förstådd. Ändå har människor gett mig mat och vatten, låtit mig sova hemma hos dem, lagat min cykel, hjälpt mig med hästar och kameler, visat mig vägen eller bara tagit sig tid att försöka förstå vad jag höll på med.

Det har hänt i Sahara och Sibirien, Jemen och Patagonien och på mängder av andra platser. Självklart har jag träffat människor som varit allt annat än goda också, men de har varit förvånansvärt få. De flesta försöker få livet att fungera och ta hand om sina barn.

Det är ett perspektiv jag ibland saknar när jag lyssnar på svensk politik. Inför ett val handlar väldigt mycket om vad som händer med just mig. Min skatt, min pension, min ränta, mitt hus, bensinpriset och hur mycket pengar jag får kvar.

Det är inget fel på de frågorna. Jag behöver också betala mina räkningar. Men efter fyrtio år på väg har jag svårt att tro att det är där perspektivet ska sluta.

Jag är 64 år. Jag har redan fått ett långt och osannolikt rikt liv och sett mer av den här planeten än jag någonsin kunde drömma om när jag började resa. Eva och Dana är 16 och 14. Om femtio år är jag med största sannolikhet borta. De är mitt i sina liv.

Det påverkar hur jag tänker när jag röstar. Jag försöker fundera över vilka frågor som faktiskt betyder något på längre sikt. Där hamnar klimatet och miljön väldigt högt för mig.

Det har också blivit en mycket mer konkret fråga under mina senaste resor.

I april 2025 stod jag på Kilimanjaro. Av de glaciärer som för drygt hundra år sedan täckte betydligt större områden kring toppen återstår nu bara små delar. Jag klättrade Kilimanjaro första gången 1989. Den magnifika glaciär jag då såg när jag nådde toppen är i stort sett borta idag. Hösten innan korsade jag Grönlands inlandsis under 33 dagar. Jag har bott på Grönland och varit på Grönland många gånger och vet hur enorm inlandsisen är. Jag vet också vad mätningarna visar om hur mycket is som försvinner därifrån.

I maj i år var jag på Skaftafellsjökull på Island och tränade glaciärfärd och räddning. Sommaren 2025 var jag i Tian Shan i Kirgizistan, bland glaciärerna runt Karakol och Pik Karakol. Där är isen också en del av vattenförsörjningen för människor och jordbruk långt nedanför bergen.

Och så var det Cayambe i Ecuador i julas. 1987 var jag där första gången. Vi bodde då som nu på Refugio Ruales–Oleas–Bergé, omkring 4 600 meter över havet. . Ovanför refugion ligger Glaciar Hermoso. Jag hade föreställt mig att vi ganska snart skulle komma ut på isen när vi började gå uppåt, som 1987 när vi steg på den utanför refugion, men vi fortsatte över bar mark och glaciären låg betydligt högre upp än jag hade väntat mig. Marken vi gick över en lång stund hade tidigare legat under tjock is.

Vi stod inte där och diskuterade klimatpolitik. Vi försökte bestiga ett berg. Jag registrerade det mest och fortsatte gå.

När jag kom hem läste jag mer om Cayambe och om vad som händer med glaciärerna där. Så har det blivit med flera av de andra platserna också. Först har jag varit där. Sedan har jag läst vad forskarna faktiskt har mätt.

Jag känner flera människor som tycker att klimatproblemet överdrivs eller som ifrågasätter hur allvarligt det är. Några står mig mycket nära. Vi tycker olika om det och jag ser inget skäl att göra dem till idioter för det.

Att jag har rest i 129 länder gör mig inte till klimatforskare. Ett fotografi från Cayambe är inget vetenskapligt bevis och ett minne från Grönland är ingen mätserie. Det är forskningen jag lutar mig mot.

Skillnaden för mig är att mycket av det forskarna beskriver inte längre är platser på en karta. Jag känner igen dem. Jag har gått där.

Just glaciärerna har fastnat hos mig eftersom förändringen går att se. På Cayambe finns mark där isen tidigare låg. På Kilimanjaro återstår bara en liten del av den is som en gång täckte betydligt större områden. På Island drar glaciären sig tillbaka. I Centralasien försvinner is som också är viktig för vattenförsörjningen längre ned.

Klimatfrågan är större än glaciärer. Den handlar om vatten, matproduktion, havsnivåer, natur och om hur samhällen påverkas när förutsättningarna förändras.

Där spelar mina fyrtio år av resande också in. Världen har blivit mindre nationell för mig med åren. Jag har svårt att tänka på vad som är bra för Sverige utan att också tänka på vad som händer utanför Sverige. Och jag har allt svårare att tänka på ett val bara utifrån vad som är bäst för mig själv.

Jag vet inte hur världen ser ut när Eva och Dana är 64, och jag vet inte vilka beslut som kommer att visa sig vara de rätta längs vägen.

Det jag vet är vad som väger tyngst för mig när jag röstar.

Jag tänker på de platser jag har sett förändras. Framför allt tänker jag på Eva och Dana.

I år röstar jag på Miljöpartiet.