Det är exakt två år denna dag som jag insåg att bitterhet, besvikelse och att tycka synd om sig själv löser absolut ingenting. Denna tid på dagen. Jag var helt utmattad. Jag var på en polarfärd, men snön var borta. På tre dagar försvann den bara. Jag hade dragit den 80 kg tunga pulkan upp genom ett knädjupt iskallt vatten som täckte sjön jag passerade. Så över ett berg och en brutal färd ned på andra sidan. På ljung och mossa. Mest. Ibland häll. Alla stenar slog sönder pulkan underifrån. Jag körde med stighudar på för att skydda mina skidor. Mitt på en lång flack sträcka av myr med den skönaste utsikt över drivande isberg i öst, stannade jag bara tvärt till. Jag slog upp tältet, lät mig smekas av den bitvis värmande solen. Jag torkade svetten ur pjäxorna, drog igång köket, kollade min position på GPS:en. Jag kände här att mina döttrar var viktigare än allt annat. Viktigare än livet själv.
“Nu får det räcka med att tycka synd om sig själv” , sade jag till mig själv.
Än var det iskallt i luften när solen försvann. Men jag lyssnade på tranornas trumpetande och visste att nu hade jag tagit mig genom polarmörkret. Trots att det var 24 timmars dagsljus.
Allt helvete har ett slut. Även så Covid-19! Jag ser det som en nattlig polarfärd, men snart kommer slutet. Ingen idé att tycka synd om sig själv.
Se Ett grönländsk Äventyr https://www.svtplay.se/video/25354099/ett-gronlandskt-aventyr
