London till Sydney och allt som är fel med det

Imorgon flyger jag till London.

Det är en sådan där mening som borde låta enkel. Som borde betyda att man ska träffa några människor, äta en halvtorr smörgås på ett flygplatskafé, leta efter rätt gate och sedan landa någonstans med lite trötta ögon och en kvarglömd laddare.

För mig betyder den meningen något helt annat.

Den betyder att jag kliver in i en värld där två bilar har namn, där vänskap kan vara tyst i flera timmar utan att någon blir rädd, där en man kan prata dygnet runt och ändå vara älskad för det, och där jag av och till får frågan varför jag gör detta när jag har gjort expeditioner som faktiskt gör ont på riktigt.

Den betyder att jag ännu en gång sätter mig i en dieselbil och tänker att livet är kort och att vi måste passa på att leva, även när någon kulturnisse eller någon på internet tycker att man borde hålla sig hemma och skämmas.

Det här är Defender X, och nu börjar en ny färd.

Hur idén kom till

Allt började med Jeff.

Jag ser Jeff som en bror. En av mina allra bästa vänner. Vi har känt varandra länge, sedan 2011, och det märkliga med Jeff och mig är att vi inte behöver prata hela tiden. Vi kan sitta tysta länge, och det blir inte pinsamt. Det blir bara tyst.

Jeff ville göra något tillsammans. Något stort. Jag med. Det är det där som händer när två människor som båda har gått långt i livet inser att det finns en sorts tom yta mellan vardag och dröm som man antingen fyller med fler möten, fler mejl, fler saker man borde göra, eller så fyller man den med något som är helt onödigt, helt absurt, och därför livsviktigt.

Jeff styr, och när Jeff styr är det bil.

Han älskar sina bilar. Han älskar att köra. Han har kört runt världen två gånger, tror jag, i yngre år med en Land Rover. Han har det där i kroppen. För honom är ratten som meditation.

Jag älskar inte att köra på samma sätt. Jag älskar andra saker. Jag älskar människor, berättelser, tystnad, känslan av att vara långt borta och samtidigt helt närvarande. Men jag älskar Jeff. Och jag älskar det vi blir när vi gör något tillsammans.

Först pratade vi om Afrika. Det var den klassiska drömmen. Långa sträckor, damm, värme, och en känsla av att världen fortfarande var stor.

Men Jeff tyckte inte att det var lika spännande längre. Världen har förändrats. Det finns nästan asfalterade vägar överallt, och även när det inte finns asfalt finns det en sorts modernitet som ligger som en hinna över allting. Mobilmaster, plast, regler, framsteg. Ibland känns det som att äventyret skruvas ner, som om någon drar ner volymen på livet.

Så Jeff läste någonstans om en gammal idé. Att köra från London till New York.

Och där började det.

Någon, jag minns inte om det var Jeff eller jag eller någon annan, sa att Steve Brooks hade försökt ta sig över Berings sund med någon hemgjord maskin. Han hade i alla fall kommit fram från Alaska till den ryska gränsen. Det var något med det som kändes som den sista stora sprickan i kartan. Den där öppna ytan där moderniteten fortfarande inte har full kontroll.

Så vi frågade Steve om han ville vara med.

Det ville han.

Och plötsligt var vi tre. Tre män med olika temperament, olika rytm, men med samma märkliga hunger. Att göra det man tror inte är gjort. Att hitta en linje på kartan som fortfarande bråkar tillbaka.

Idén var enkel i sin galenskap. London till New York. Inte genom att skicka bilen på båt och flyga efter. Utan i samma fordon. Det innebar två stora hinder. Engelska kanalen och Berings sund.

Havet.

Det var där allt blev svårt. Det var där allt blev intressant.

Teamet testade. Byggde. Skruvade. Vi pratade. Vi körde sönder saker. Vi byggde om igen.

Idén var också att göra en film.

Jag behövde någon jag kunde jobba med. Det blev Sofie Rørdam. Jag träffade henne uppe i Tromsö på en pitch. Hon höll på med en Grönlandsfilm också, som nu är klar och vinner pris efter pris. Walls heter den.

Sofie är konstnärlig, artist, tuff. En filmare som passar in i alla grupper. Hon kan vara mjuk och hård i samma sekund, och hon har den där förmågan som riktiga filmare har. Att se det som andra missar, och samtidigt orka när det blir trött, kallt, besvärligt.

Och så drog vi igång på riktigt.

Vad vi har gjort

En dag lämnade vi Steves farm och satte fart mot Sibirien.

Det var en fantastisk färd genom Europa och Ryssland. För mig var det där, så fort vi kom in i Ryssland, den bästa delen av allt.

Ryssland är ett land som kan få en att känna sig liten och stor på samma gång. Vägarna kan vara usla, och ändå känns avstånden som en sorts sanning. Människor kan vara hårda, och ändå finns det en värme som ligger under ytan som en glöd.

Vi kom fram till Tjita.

Tjita är känt för att Michail Chodorkovskij satt där i fängelse en längre tid. Under sovjettiden var området stängt. Bara det ger platsen en särskild ton. Man känner att historien sitter kvar i väggarna, i luften, i ansiktena.

Där slutade färden.

Sedan bröt kriget ut i Ukraina, efter Rysslands anfallskrig. Och därmed tog den vägen slut, inte av vår vilja, utan av världen.

På något sätt lyckades vi få ut båda bilarna från Ryssland till Mongoliet, med hjälp av Misha och Olga som var med bilarna från Tjita till Ulan Baatar. Det var logistik, kontakter, förhandlingar, ett sådant där pussel där man till slut inte vet om man är expeditionsman eller tullombud.

I Mongoliet försökte vi hitta vägar att fortsätta. Men vi kunde inte ta oss genom Kina från det hållet. Världen är stor, men den är också full av dörrar som någon annan har nyckeln till.

Till slut skeppades bilarna till Kanada.

Och så vände vi på allting. Vi körde åt andra hållet. Genom Kanada. Sedan ner längs Yukonfloden.

Jag var inte med på Yukon. Jag var borta i Kirgizistan med döttrarna och missade den drömfärden. Jag förstår att det har varit stort. Jag har sett glimtarna, jag har hört tonfallen.

Bilarna kallas Princess och The Mothership.

Bara det är en hel liten roman. Två maskiner som får namn och därmed blir personer. Två kroppar av stål som alla projicerar sina drömmar på.

I början var det en massa krångel med bilarna. Det är det alltid. Maskiner har sina egna humör.

Och allt det där stora, allt det där som jag fortfarande bär som en brinnande bit i kroppen, det återstår för mig: sträckan från Tjita och hela vägen till och över Berings sund.

Om den kommer att hända vet vi inte. Men jag vet att alla vill göra den delen. Den är den stora vita fläcken, den stora frågan. Den som fortfarande inte har ett enkelt svar.

Jag hoppas att den blir på vintern. Jag vill att det ska vara på vintern. För mig är det där det blir på riktigt.

Men under tiden gör vi något annat.

Vi gör oss nu redo för att ta oss från London till Sydney.

Vad vi ska göra nu

Det här är den nya planen.

London till Sydney.

Jag säger det långsamt för mig själv och försöker känna hur det smakar. Det smakar absurt. Det smakar bränsle. Det smakar dröm.

Den stora utmaningen är att försöka få tillstånd att passera Centralasien in i Kina, och sedan ta oss från Sydostasien över till Australien. Hur lång tid det tar vet jag inte. Det kan gå snabbt, det kan gå långsamt. Det kan bli stopp, bakslag, väntan, omvägar och nya planer.

Men vi börjar nu.

Imorgon flyger jag till London tillsammans med Sofie. På lördag åker vi. En vecka till Istanbul, i stort sett, för att relocate the vehicle, som Jeff säger.

Det låter så affärsmässigt när Jeff säger det. Relocate. Som om det handlade om att flytta en skrivare från ett kontor till ett annat.

I själva verket handlar det om att trycka in fyra personer i en bil, fyra i en annan, och se vad som händer med människor när de ska dela luft, tid, tystnad, irritation, glädje och den där märkliga gemenskapen som bara uppstår när man är på väg.

Det kommer bli trångt. Fyra per bil. Jag vet inte om vi har haft det förut.

Det ska bli spännande.

Människorna i det här

Det har varit fyra i teamet som har varit desamma.

Jag har hela tiden varit Jeffs wingman. Jag är hans vän. Hans tysta stöd. Vi kan sitta länge utan att prata. Ingen musik. Ingenting. Bara vägen.

I den andra bilen är det Steve.

Steve pratar 24/7. Dygnet runt. Och på något sätt är det också en gåva. Han fyller luften. Han fyller tystnaden innan den ens uppstår. Han kan prata om det mesta, och han gör det. Han är ekonomiskt stark, han har gjort en massa äventyr genom livet, och han har en stor personlighet som hörs och syns.

Steve tävlar också i någon sorts Formel 1 classic. Han älskar att köra. För Steve är bilen både identitet och lekplats.

Det var genom hans exfru Jo som jag träffade Steve första gången. Jag fick en medalj på Explorers Club. Så började det. Nu är han skild och har träffat en ny kvinna, April, från Filippinerna, och hon ska följa med.

Det är intressant eftersom det är en av de första gångerna som vi har en närstående med i bilen under en längre tid. Det kanske förändrar allt. Det kanske förändrar dynamiken, ansvaret, blickarna. Det kan bli mjukare. Det kan bli svårare. Det kan bli bättre. Det vet vi inte än.

Sofie har varit med från början. Hon har mest varit i Steves bil. Hon sköter filmningen. Hon passar in överallt, och hon håller ihop saker när människor börjar bi trötta.

Och nu är vi fyra till.

Meg Hine har varit med sedan Kanada. Meg är i mer eller mindre samma bransch som jag. TV, film, äventyr. Hon är en fantastisk personlighet på alla sätt och vis och koordinerar väldigt mycket. Hon har en förmåga att få saker att hända utan att göra en stor affär av det, och i sådana här projekt är det ovärderligt.

Doug Patteson är med, känd som The Texas Spy, och har varit i CIA i många år. En helt underbar herre i ungefär samma ålder som flera av oss. Han har social kompetens som märks. Han läser rum. Han läser människor. I en grupp som denna är det som att ha en extra kompass. Inte för vägen, utan för stämningen.

Och så har vi Olly Pemberton denna gång som filmare. Nästan på varje tur har vi haft olika filmare med oss. Alla passar inte in. Så är det verkligen. Film är hårt, resor är hårt, människor är hårda, och ibland blir det fel. Men här tror vi mycket på Olly. Vi hoppas att han kan vara med hela färden.

Det är det här som är det verkliga äventyret för mig.

Gruppdynamiken.

Tempot och verkligheten

När man hör ordet expedition tänker många att man går, att man fryser, att man svälter, att man sover i tält och kokar vatten på ett stormkök och att det är där man bevisar något.

Det här är annorlunda.

Jeff och Steve älskar att köra. De älskar sina bilar. Det gör att vår verklighet ofta blir ett tajt schema och långa timmar bakom ratten. Det blir inte så mycket annat.

Vi hade först tänkt att göra en film där vi skulle träffa en massa människor längs vägen. Så blev det inte. Mest beroende på att Jeff har ett högt tempo och ett stort företag som måste skötas. Han är visionär, men han är också en man med kalender.

Det betyder att vi kör långa timmar varje dag. Det är vägen. Det är bensin. Det är stopp vid mackar. Det är snabbmat. Det är att komma fram sent. Det är att sova och vakna och göra samma sak igen.

Och för mig, som i andra sammanhang kan vara den som sätter tält, lagar mat, löser knutar, bär tungt, fryser, blir jag här ofta mer som ett socialt sällskap. En passagerare.

Sofie filmar. Jeff och Steve kör. Och jag sitter där mest.

Och ändå är jag lycklig.

Det säger något om vänskap.

Det säger något om hur lite som egentligen behövs för att livet ska kännas stort.

Externt ifrågasättande och varför jag ändå är med

Det händer att jag får frågan. Du som har gjort expeditioner som bara är fysiska, varför nu detta.

Ni åker bil. Diesel. Tre medelålders vita män. Allting är politiskt inkorrekt. Allting är fel. Klimatet. Symboliken. Världen som brinner medan vi vrider på nyckeln.

Jag har hört det.

Och jag måste säga det rakt.

Jag skiter i om det är politiskt korrekt eller inte.

Inte för att jag är dum. Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att livet inte går att leva om man hela tiden ska försöka passa in i den rädsla som blivit kutym. Att man inte vågar ha en åsikt, inte vågar göra någonting, för man är livrädd för att störa, för att någon ska tycka fel, för att det inte ska se bra ut.

Jag vill leva.

Och jag vill också säga något annat.

Jeff är filantrop. Han ger tillbaka. På riktigt. Till natur och klimat och mångfald. Mer än de flesta som har åsikter om vår resa någonsin kommer göra. Det är en del av hans liv. Han är generös på ett sätt som fortfarande kan göra mig generad.

Sedan finns det en annan dimension.

Den här resan är också en sorts uppfinnarresa.

Att bygga konstruktionerna. Att göra om bilarna. Att ta sig nerför The Thames. Att komma till Paris. Att passera Engelska kanalen. Att köra Yukonfloden. I en Landrover.

Det är unikt.

Det är äventyr. Det är expedition. Det är att komma fram med nya idéer, och ibland är idéer också en sorts motstånd mot en värld som blivit för slät.

Och sedan är det den enklaste sanningen av alla.

Jag trivs extremt bra med gruppen. Här finns de som förstår en allra bäst. Där man kan slappna av och bara vara den man är.

Det ska bli spännande att ha tre nya personligheter. Trångt i bilarna. Fyra per bil.

Och det finns en sak jag aldrig glömmer.

Alla som har varit med på de här turerna, hur galna och tokiga det än har varit, så vill vara med igen.

Det säger något.

Det är kanske den bästa recensionen man kan få.

Så ja, jag är med till slutet.

Jag hoppas att jag tillför något. Jag hoppas att jag är mer än bara en man som sitter och tittar ut genom rutan. Men även om jag bara är det, även om jag bara är passagerare i en historia som andra kör framåt, så är jag tacksam.

För stunderna jag har med Jeff, oavsett hur de är, är värdefulla och rika för mig.

Och nu börjar vi igen.

Imorgon London. På lördag rullar vi. En vecka till Istanbul.

Sedan, om världen tillåter, längre.

Centralasien. Kina. Sydostasien. Australien.

Och någonstans långt borta, som en dröm i den kalla luften, väntar fortfarande den där linjen från Tjita mot Berings sund.

Den delen vill jag göra på vintern.

Jag hoppas vi får den.

Men först ska vi bara få ut bilen till Istanbul.

Som om det vore enkelt.