Hedvig Strandberg

Snäller Dagmar, min moster

Strax före det nya årets inträde såg jag en älgko stå strax intill bilen. Hon stod och tittade bort mot fyrverkerierna som kom från någon granne. Hon såg mer nyfiken än vaksamt ut. Plötsligt kom fjolårskalven fram, jag tog ett uselt foto genom fönstret. Det var som om de kände att de var iakttagna och stövlade iväg på sina långa ben.
 
Sådana upplevelser tillhör glesbygden. Och det faktum att folk vet vem man är, ens historia och släkten man tillhör. Igår på affären dök en okänd dam upp som undrade om jag var på väg att träffa Dagmar. Min moster. Ägaren till huset jag bor i. Helt rätt svarade jag överraskad. Så berättade hon att Dagmar och hennes mamma var grannar och att de både var lite borta i huvudet. Mest Dagmar.
 
“Men de har det bra där” , tillade hon.
 
Hon bemödade sig om att hitta rätt blomma åt Dagmar och packa den rätt åt mig. Det är glesbygd.
 
Väl vid hemmet där Dagmar existerar, ringde jag ett telefonnummer och personal kom och öppnade. Munskydd på och så visade de mig Dagmars rum. Trevlig personal på ett personligt sätt. Som om man kände varandra, fast man inte gör det.
 
Det var mitt på dagen och Dagmar hade ännu inte kommit upp ur sängen. Samma sak när jag besökte morsan åren innan hon dog. Man såg bara ett grått ovårdat hår sticka ut under täcket. Ovan sängen fanns ett flygfoto på Snäller gården innan branden. Kvar idag finns ladan.
 
“Kommer du ihåg mig?” frågade jag Dagmar när jag väckt henne.
 
“Nä” , svarade hon och tillade: “Kanske du kan komma tillbaka en annan dag?”
 
Så somnade hon om. Jag lämnade blomman och gick. Jag kände precis samma hemska känsla inombords när jag gick, som efter besöken hos morsan. En sådan fullkomligt meningslös tillvaro. Bara existera. Samtidigt kände jag av att döden ligger nog inte så många år borta. i bästa fall i alla fall 30 år till, men ändå. När man ser detta, så kliar döden ryggraden om påminner om att alla skall vi den vägen vandra. Jag gillar inte den känslan!
 
På vägen hem, tänkte jag på en citat en av Grönlandsfararna skickade mig. Hans pappas livs citat:
 
“När det är dags för mig att klättra in i kistan, skall jag vända mig om och säga:
 
Jädrar vilken resa jag fick vara med om!”
 
Jag åkte tillbaka till huset, bytte om, åkte till Kläppen och körde två tunga mil. Nu har jag kört varje dag utom en sedan den 19 december. Jag kör på tills tjejerna kommer hem till Malmö!
 
Andra artiklar att läsa från Lima:
 
 
 
 

One comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.