Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

I februari kom nästa prövning, den här gången inomhus. Dana skadade sig och det blev en månad rehab. Hon led av att missa träningen. Men det blev också en början. Hon började ta hand om sin kropp med ett nytt allvar, ett slags vaksam ömhet. Hemträning. Repeterande rörelser. Rutiner. Och beslutet växte fram: hon skulle satsa allt på fotbollen. Målet var proffs. Jag känner igen den glöden. Jag hade den en gång. Det gick inte vägen för mig, men jag vet vad som tänds i en människa när allt annat bleknar.

Samma månad, en helt annan värld. Travellers Clubs årsmöte. Jag och Hannah, finklädda, mitt i ett annat slags landskap. Att få träffa Kungen och Drottningen. Det låter som en mening ur ett annat liv när man säger det högt. Men det hände. Och jag glömmer inte hur det kändes.

Mars blev som det ofta blir inför något stort. Fokus. Järnvilja. I april stod vi på Kilimanjaros topp med en grupp från Kensington Tours. I dess närhet, i Masai Mara, såg jag deras arbete för flickors utbildning. Det gjorde intryck. Stillastående, utan dramatik. Sånt man bär med sig, tungt och gott, långt efter att landskapet försvunnit i backspegeln.

Sedan kom kaoset. Allt skulle in. Nepal ställdes in, Kirgizistan blev nya målet. Det gjorde att jag missade en Defender X-tur på Yukonfloden, något jag verkligen hade velat vara med om. De som åkte tog sig hela vägen. Jag var glad för deras skull, med den där lilla, ärliga eftersmaken som också finns.

Kirgizistan var vidsträckt och varmt. Ett land lätt att tycka om. Men jag var utsliten efter Kilimanjaro, och hettan låg som ett täcke över allt. Turerna blev inte så långa. Det spelade mindre roll. Det viktiga var att vara där, att se, att filma, att andas in ett landskap som väcker något inombords.

Sedan kom ryggskottet. Det följde mig hem som en trogen, ond hund och lade sig över hösten. Jag försökte träna, skötte schemat, men något var trasigt. En dysterhet som inte gick att skaka av sig.

När jag kom hem hörde Hannah av sig. Vi kom fram till att det inte gick längre. Avståndet, livet, känslan att allt inte stämde. Det var det enda rimliga. Så säger man. Men saknaden satt som ett hål i bröstet, kallare än Långfjället i januari.

Hösten bar jag upp med dokumentärarbetet tillsammans med Jonas Kiplesund. Projektet var en livlina. Samtidigt grävde jag i ritningarna för huset i Lima, en framtida bas. Att se att något faktiskt började bli verklighet under hösten, att det inte bara låg på papper, det var en lättnad som nästan gjorde det möjligt att andas igen.

Och så fotbollen. Den fyllde alla glipor. Träningar, matcher, fyra pass i veckan. Dana ville ha extra, så vi körde extra. Hela familjen, jag, Dana och Eva, levde och andades fotboll. Det var ett hett, varmt och fullständigt fokus som skärmade av resten av världen. En sådan period man längtar tillbaka till, redan medan den pågår.

Sedan kom Wales. Defender X och Explorer In Residence möten. En höjdpunkt. Och en tanke som slog mig med full kraft: jag har aldrig riktigt kämpat för en kvinna. Jag har bara släppt taget när det blivit svårt. Om jag vill ha Hannah i mitt liv räcker det inte med känslor. Det kräver handling. Trygghet. Att öppna en dörr och säga: här är din plats. Inte som gäst, utan som en del av grunden.

Vi började prata igen. Det lät som musik efter en lång tystnad.

Året slutade i Ecuador. Jag bjöd dit Hannah. Hon kom. Första veckan var vi två människor som försökte mötas på nytt. Sedan kom Dave, Mikael och Norm och Kensington Alpine Club var ett fulltaligt team. Cayambe var obarmhärtigt hård. Cotopaxi klarade vi till slut. Ett slut i starka färger, som om året ville bränna in sig en sista gång.

När jag ser tillbaka är 2025 inget glänsande år. Det är ett sant år. Ett år där jag försökte vara pappa, arbeta, bygga, älska och andas, allt på samma gång, utan att jag helt försvann i virveln.

Jag går in i 2026 inte med naivt hopp, utan med ett beslut. Jag vet vad jag vill. Och jag är beredd att visa det, inte bara säga det.