10 och en halv timme.
Så länge sov jag första natten i tältet. Det har jag inte gjort på många, många år.
Så trött och utmattad var jag. -23 grader kallt. Sol. Inga människor. Ospårat. Förra året var det uppkört med skoter, folk här och där, men nu kändes det som jag kunde ha varit på inlandsisen på Grönland. Öppet, tomt, vinande snövind, sträv snö som gör allt mycket tuffare och lite sastrugi guppigt, men här var orsaken att det var för lite snö. Och snö vågorna var sten. Och tanken var att den här tiden i Grövelsjön och på Långfjället skulle ägnas åt att tänka efter om jag var redo att prova igen. Snart. Att skida över Grönlands inlandsis.
Första dagen är alltid obekväm. Pulkan kändes tung, även om jag kanske bara hade runt 40 kg. Jag valde att följa det kryssade spåret mot Hävlingestugorna, i hopp om att det var uppkörd skoterled så det gick lättare att klättra upp för backen från STFs Fjällstation. Jag hade hyrt en sele, men den varav enklare modell och kändes krånglig. Som vanligt hade jag glömt en del grejer, bland annat laddaren till mobiltelefonen. Samt att jag blandat ihop fjolårets pulka med årets och att skaklarna satt löst på pulkan. Men jag räknade med snabba lösningar. Och jag fixade det åtminstone för 3-4 dagars tur på fjället.
När det är kallt går det trögare. Ingenting är gratis. Men jag plonkade på i vitheten, njöt av den fantastiska utsikten på norska sidan och senare med Dalarnas högsta fjäll, Storvätteshågna. Mörkret kom snabbt, så jag stannade till vid Särsjöstugorna. Jag hade tagit med mig en oanvänd VE25:a, som jag köpte för 15 år sedan. Använd en gång vid en campning i Raftarp. Utlånad. Nu fanns hål här och där. Värst var att corden inne i tältstängerna var ruttnade och gick av direkt. Jag gjorde en nödlösning med att tejpa alla skarvar med eltejp, men då gick det ju inte att vika ihop dem förrän turen var över. Jag visste om detta problem innan, men ingen tältpinne cord fanns inte i hela norra Dalarna. Jag hade haft massor av tältcord från Hillebergs, med det liksom mycket annat förlorades på Grönland. Det förde också med sig att i det närmaste all utrustning jag hade med mig var gammal. Goretex jackan hade jag på Sibirienturen 2004. Se https://www.mikaelstrandberg.com/wp-content/uploads/2009/10/Explorers_journal_winter_05_06.pdf
Det var en testtur. Så jag hade också Soto köket med mig som jag förut haft lite krångel med. Denna gång inte. och jag börjar tro att jag tidigare haft fel bränsle. Det har krånglat när det varit under -20, men nu inte. Däremot försvann en halv liter snabbt. Jag hade mat från Real turmat. Men jag känner mig oerhört trött på denna typ av mat. Jag kröp in i säcken redan halv sju. Kändes obekvämt. Tänkt på förra årets katastrof tur, se https://www.mikaelstrandberg.com/2021/12/29/expeditionstest/ och så somnade jag. -19 utanför.
10 och en halv timme senare vaknade jag. Kramp i bägge övre låren. det har aldrig hänt tidigare, så jag körde igång köket direkt. Öppnad utsikts luckorna på tältet, fantastisk soluppgång. Jag drog i mig två liter vätska. Choklad, kaffe, varma koppen och njöt av lugnet och känslan av frihet. Mitt i allt kom tre meddelanden på min GPS. Batteriet på mobiltelefonen var slut. Ingen ladd kabel. Två av de tre power banksen var tomma. De har gjort sitt och är gamla. En julhälsning från Dana och Eva i Nordnorge hos mamma. Ett upplyftande kärleks meddelande från Hannah. Och så brorsan som sade att temperaturen i Lima var under -25 och han var orolig för att rören skulle frysa. Det var 14 grader inne när jag åkte, men jag insåg att jag måste återvända hem tidigare än jag tänkt.
-19 ute. Det är bara att konstatera, att ju kallare, desto krångligare är allt. Så jag tänkte att jag återvänder långsamt mot station, kör en natt till strax ovanför och så ned och hem till Limedsforsen till lunch på juldagen.
Jag hade känt av hjärnskakningen nästan hela dag ett. Var det kylan? Eller det hårda arbetet? Lite huvudvärk och en sorts odefinierbar obekvämhetskänsla i skallen.
Då kändes Grönland avlägset.
